Två tyskspråkiga författare

Franz Kafka (1883-1924) var tyskspråkig jude i Tjeckoslovakien. Detta främlingskap kommer till uttryck i hans författarskap. Hans verk publicerades först efter hans död. Mest kända är romanen Processen och novellen Förvandlingen om Gregor Samsa som en morgon vaknar och märker att han förvandlats till en skalbagge.

Hermann Hesse (1877-1962) var född i Tyskland, men bodde i Schweiz. Hans roman Stäppvargen från 1927 upptäcks av ständigt nya generationer läsare. Andra kända verk är romanerna Demian och Siddhartha.

Ismer i lyriken

Utvecklingen verkar alltid gå fortare ju närmre vår egen tid vi kommer. Det beror kanske på att vi fäster större vikt vid det närliggande och har svårare att urskilja vad som är riktigt betydande. Inom lyriken pratar man om en lång rad ismer decennierna före och efter sekelskiftet, symbolismen, futurismen, dadaismen och surrealismen. Men de riktigt stora poeterna står oftast över alla riktningar.

Den sovjetryske poeten Vladimir Majakovskij (1893-1930) och amerikanen Carl Sandburg (1878-1967) skrev realistisk och slagkraftig poesi. Den polskfranske lyrikern Guillaume Apollinaire (1880-1918) och fransmannen André Breton (1896-1966) skrev mer "litterärt" och symboliskt.

Två av 1900-talets mest ansedda poeter var Thomas Stearns Eliot (1888-1965) och amerikanen Ezra Pound (1885-1972), mest känd för sitt stora verk Cantos. Eliot var amerikan men bodde mest i England. Hans viktigaste verk är Det öde landet från 1922. Han skrev även De knepiga katternas bok 1939 som senare blev underlag för musikalen Cats.

1900-talet

Vi som upplevt ett sekelskifte vet att det inte syns någon skillnad direkt. Det är först när det gått cirka tio år som man kan titta tillbaka och se vad som förändrats. Det var naturligtvis likadant vid förra sekelskiftet. De författare som skrev på 1800-talet fortsatte att skriva på 1900-talet.

Ett av de första 1900-talsverken skrevs redan före sekelskiftet. Det var den franske författaren Alfred Jarry (1873-1907) som 1896 satte upp sin pjäs Kung Ubu. Den brutala och mycket roliga pjäsen gjorde stor skandal, och förebådade mycket av 1900-talets absurda teater.

Två författare som kom fram under 1900-talets första år var tysken Thomas Mann (1875-1955) med Buddenbrooks 1901 och den polsk-engelske författaren Joseph Conrad (1857-1924) med Lord Jim 1900 och Mörkrets hjärta 1902. Bägge byggde dock vidare på 1800-talets romantraditioner.

Äventyrsberättelser

Läskunnigheten ökade starkt under 1800-talet. Vissa författare som skrev populärt kunde tjäna ganska stora pengar. Detta gällde till exempel fransmännen Alexandre Dumas d.ä. (1803-1870) som skrev De tre musketörerna och Greven av Monte Christo och Jules Verne (1828-1905) med En världsomsegling under havet och Jorden runt på 80 dagar.

Skotten Robert Louis Stevenson (1850-1894) som skrev Skattkammarön och Dr Jekyll och Mr Hyde var en annan populär författare, liksom engelsmannen Rudyard Kipling (1865-1936) med Djungelboken. Man bör även nämna den amerikanske författaren Mark Twain (1835-1910) med böcker som Tom Sawyer och Huckleberry Finn.

Tre ryska författare

Leo Tolstoj (1828-1910) är kanske mest känd som romanförfattare. Bland hans verk finns triangeldramat Anna Karenina och det väldiga eposet Krig och fred. Romanen skildrar Ryssland under napoleonkrigen och följer ett stort antal människors öden.

Även Fjodor Dostojevskij (1821-1881) var i första hand romanförfattare. Bland hans verk finns Idioten, Bröderna Karamazov och Brott och straff. Den senare boken skildrar med psykologisk skärpa den unge studenten Raskolnikov som tycker sig ha rätt att mörda en gammal elak pantbelånerska.

Anton Tjechov (1860-1904) skrev inga romaner. I stället var han som de Maupassant en mästare i det lilla formatet med noveller som Stäppen och Damen med hunden. Han skrev även teaterpjäser som fortfarande spelas på världens scener, till exempel Måsen, Onkel Vanja och Körsbärsträdgården.

Tre franska författare

Honoré de Balzac (1799-1850) var en mycket produktiv författare. Han var realist och skrev om sin samtid, men överdrev gärna personteckningen åt det fantastiska med änglalik godhet och demonisk ondska. Berömda verk är Den mänskliga komedin och Förlorade illusioner.

Balzacs motsats var Gustave Flaubert (1821-1880). Hans produktion var liten. Han arbetade långsamt och strävade efter att hitta "le mot juste" (det rätta ordet). Hans mest kända verk är Madame Bovary, som ledde till åtal för osedlighet.

Guy de Maupassant (1850-1893) skrev cirka 300 noveller och det är framför allt i det lilla formatet han visar sin skicklighet. Berättelsen Fettpärlan handlar om en prostituerad som färdas i vagn tillsammans med en samling stadgade medborgare, och blottlägger tidens dubbelmoral.

Realismen

Författarna väljer mer samtida ämnen och använder ett mer realistiskt språk. Det är ingen skarp övergång. Romantiska författare, främst poeter, verkar under större delen av 1800-talet.

Ännu ett exempel på övergången är fransmannen Victor Hugo (1802-1885) som skrev den romantiska Ringaren i Notre Dame 1831 och den mer realistiska Samhällets olycksbarn (Les Misérables) 1862.

Den engelska författaren Charles Dickens (1812-1870) skrev bland annat pojkskildringarna Oliver Twist och David Copperfield. En annan engelsman är Oscar Wilde (1854-1900) som skrev kvicka pjäser. Fransmannen Émile Zola (1840-1902) gav 1867 ut romanen Thérèse Raquin som handlar om äktenskapsbrott och mord.

Romantiken

Romantiken är en epok inom litteraturen, konsten och musiken. Den vill ta fram känslolivets betydelse. Den står i konflikt med tidigare förnuftsdyrkan, men bygger samtidigt på upplysningens tankar om den unika människans rättigheter.

Ett typiskt exempel på romantisk diktning är romanen Den unge Werthers lidanden av den tyske författaren Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832). Boken handlar om en man som av olycklig kärlek tar sitt eget liv.

Goethe skrev även mycket lyrik och flera dramer, bland annat Faust som handlar om en man som säljer sin själ till djävulen för att han ska få tillfälle att uppleva allt av lärdom, skönhet och njutning som livet kan erbjuda.

Upplysningen

Alla tider och epoker är lite godtyckliga. Upplysningstiden brukar förläggas till 1700-talet, men redan under andra halvan av detta sekel kommer romantiken som en reaktion mot upplysningens förnuftsdyrkan. De olika epokerna infaller också olika i olika länder.

Två typiska upplysningsförfattare är engelsmännen Daniel Defoe (1660-1731) som skrev Robinson Crusoe (Robinson Kruse på svenska) om den skeppsbrutne sjömannen som med sitt förnuft inrättar sig på en obebodd ö, samt Jonathan Swift (1667-1745) som skrev den satiriska Gullivers resor.

Till upplysningstiden hör även de franska författarna Voltaire (1694-1778) med boken Candide och Jean-Jacques Rousseau (1712-1778) som i boken Émile bland annat framför tanken om att människan bör återgå till naturen.

Nya tiden

Boktryckarkonsten (ca 1450), Columbus resa till Amerika (1492) och Luthers kritik av kyrkan (1517) är vändpunkter i Europas historia. Därför sätter man en gräns vid 1500 och kallar tiden därefter för nya tiden.

Fransmannen François Rabelais (ca1494-1553) skrev den satiriska boken Gargantua som handlar om en jätte som kommer till Paris. Han sätter sig på Notre Dame och dränker folk när han kissar, men för diskusioner med samtidens lärde.

Boken om Don Quijote, riddaren av den sorgliga skepnaden, skrevs av den spanska författaren Miguel de Cervantes (1547-1616). Det är en parodi på den tidens riddarromaner, men uttrycker också en ny humanistisk människosyn.

Shakespeare

William Shakespeare (1564-1616) är troligen litteraturhistoriens mest spelade dramatiker. Hans pjäser förmår fånga ständigt nya generationer åhörare. Detta beror dels på deras litterära kvaliteter, dels på att problemen är allmängiltiga, kärlek, svartsjuka, maktlystnad, skuld och tvivel. Allt detta gäller även nu, 400 år senare.

Shakespeare skrev ett trettiotal pjäser, tragedier som Hamlet, Romeo och Julia och Macbeth, komedier som Så tuktas en argbigga och Som ni behagar, historiska dramer som Rickard III och Julius Caesar samt sagospel som En midsommarnattsdröm och Stormen.

Renässansen

Renässans betyder pånyttfödelse. Det är en term som brukar beskriva 1400-talet och som avser den antika kulturens pånyttfödelse i Europa efter den "mörka" medeltiden.

Den gudomliga komedin (Divina Commedia) av Dante Alighieri (1265-1321) är en lång dikt om en nedstigning i helvetet och en resa till himmelriket. Decamerone av Giovanni Boccaccio (1313-1375) handlar om en grupp människor som flyr för pesten och som berättar mustiga historier för varandra.

Dessa två författare var bägge italienare. Andra framstående namn var engelsmannen Geoffrey Chauser (ca1340-1400) med verket Canterbury tales och fransmannen François Villon (ca1430-1463) som skrev dikter om tjuvar och prostituerade i Paris.

Medeltiden

Den äldsta upptecknade europeiska litteraturen är hjälte- och riddarsånger. Från 700-talet kommer Beowulf-kvädet som handlar om en kung som befriar sitt folk från en drake. Andra dikter är Rolandssången och den bitterljuva kärlekshistorien Tristan och Isolde.

Den isländska författaren Snorre Sturlason (1179-1241) skrev ned många gamla sagor från vikingatiden. Bland hans mest kända verk finns Heimskringla och Eddan. Andra berättelser från denna tid är Gunnlaug Ormstungas saga och Nials saga.

Grekland och Rom

ögkulturen i Grekland var även en litterär storhetstid. Från 700-talet f kr kommer Iliaden och Odysséen, som troligen skrivits av Homeros. Sofokles (497-406 f kr), Euripides (484-406 f kr) och Aristofanes (445-385 f kr) skrev pjäser som fortfarande spelas på teatrar runt om i världen.

De romerska författarna läses inte lika mycket i dag som de grekiska. Några namn bara: Vergilius (70-19 f kr), Horatius (65-8 f kr) och Ovidius (43 f kr-17 e kr).

Fornhistoria

De första skrivna verken

Det äldsta nedskrivna litterära verket kommer från Babylonien. Det heter Gilgamesh och skrevs ca 2000 f kr. Det finns även egyptisk, kinesisk och indisk litteratur från tiden 1500 till 1000 f kr.

De texter som ingår i Bibeln har tillkommit under mycket lång tid. De äldsta kan ha nedtecknats redan på 800-talet f kr. Först på 300-talet e kr bestämdes det vilka skrifter som skulle ingå i Nya testamentet