1900-talet

Vi som upplevt ett sekelskifte vet att det inte syns någon skillnad direkt. Det är först när det gått cirka tio år som man kan titta tillbaka och se vad som förändrats. Det var naturligtvis likadant vid förra sekelskiftet. De författare som skrev på 1800-talet fortsatte att skriva på 1900-talet.

Ett av de första 1900-talsverken skrevs redan före sekelskiftet. Det var den franske författaren Alfred Jarry (1873-1907) som 1896 satte upp sin pjäs Kung Ubu. Den brutala och mycket roliga pjäsen gjorde stor skandal, och förebådade mycket av 1900-talets absurda teater.

Två författare som kom fram under 1900-talets första år var tysken Thomas Mann (1875-1955) med Buddenbrooks 1901 och den polsk-engelske författaren Joseph Conrad (1857-1924) med Lord Jim 1900 och Mörkrets hjärta 1902. Bägge byggde dock vidare på 1800-talets romantraditioner.

Äventyrsberättelser

Läskunnigheten ökade starkt under 1800-talet. Vissa författare som skrev populärt kunde tjäna ganska stora pengar. Detta gällde till exempel fransmännen Alexandre Dumas d.ä. (1803-1870) som skrev De tre musketörerna och Greven av Monte Christo och Jules Verne (1828-1905) med En världsomsegling under havet och Jorden runt på 80 dagar.

Skotten Robert Louis Stevenson (1850-1894) som skrev Skattkammarön och Dr Jekyll och Mr Hyde var en annan populär författare, liksom engelsmannen Rudyard Kipling (1865-1936) med Djungelboken. Man bör även nämna den amerikanske författaren Mark Twain (1835-1910) med böcker som Tom Sawyer och Huckleberry Finn.

Tre ryska författare

Leo Tolstoj (1828-1910) är kanske mest känd som romanförfattare. Bland hans verk finns triangeldramat Anna Karenina och det väldiga eposet Krig och fred. Romanen skildrar Ryssland under napoleonkrigen och följer ett stort antal människors öden.

Även Fjodor Dostojevskij (1821-1881) var i första hand romanförfattare. Bland hans verk finns Idioten, Bröderna Karamazov och Brott och straff. Den senare boken skildrar med psykologisk skärpa den unge studenten Raskolnikov som tycker sig ha rätt att mörda en gammal elak pantbelånerska.

Anton Tjechov (1860-1904) skrev inga romaner. I stället var han som de Maupassant en mästare i det lilla formatet med noveller som Stäppen och Damen med hunden. Han skrev även teaterpjäser som fortfarande spelas på världens scener, till exempel Måsen, Onkel Vanja och Körsbärsträdgården.

Tre franska författare

Honoré de Balzac (1799-1850) var en mycket produktiv författare. Han var realist och skrev om sin samtid, men överdrev gärna personteckningen åt det fantastiska med änglalik godhet och demonisk ondska. Berömda verk är Den mänskliga komedin och Förlorade illusioner.

Balzacs motsats var Gustave Flaubert (1821-1880). Hans produktion var liten. Han arbetade långsamt och strävade efter att hitta "le mot juste" (det rätta ordet). Hans mest kända verk är Madame Bovary, som ledde till åtal för osedlighet.

Guy de Maupassant (1850-1893) skrev cirka 300 noveller och det är framför allt i det lilla formatet han visar sin skicklighet. Berättelsen Fettpärlan handlar om en prostituerad som färdas i vagn tillsammans med en samling stadgade medborgare, och blottlägger tidens dubbelmoral.

Realismen

Författarna väljer mer samtida ämnen och använder ett mer realistiskt språk. Det är ingen skarp övergång. Romantiska författare, främst poeter, verkar under större delen av 1800-talet.

Ännu ett exempel på övergången är fransmannen Victor Hugo (1802-1885) som skrev den romantiska Ringaren i Notre Dame 1831 och den mer realistiska Samhällets olycksbarn (Les Misérables) 1862.

Den engelska författaren Charles Dickens (1812-1870) skrev bland annat pojkskildringarna Oliver Twist och David Copperfield. En annan engelsman är Oscar Wilde (1854-1900) som skrev kvicka pjäser. Fransmannen Émile Zola (1840-1902) gav 1867 ut romanen Thérèse Raquin som handlar om äktenskapsbrott och mord.

Romantiken

Romantiken är en epok inom litteraturen, konsten och musiken. Den vill ta fram känslolivets betydelse. Den står i konflikt med tidigare förnuftsdyrkan, men bygger samtidigt på upplysningens tankar om den unika människans rättigheter.

Ett typiskt exempel på romantisk diktning är romanen Den unge Werthers lidanden av den tyske författaren Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832). Boken handlar om en man som av olycklig kärlek tar sitt eget liv.

Goethe skrev även mycket lyrik och flera dramer, bland annat Faust som handlar om en man som säljer sin själ till djävulen för att han ska få tillfälle att uppleva allt av lärdom, skönhet och njutning som livet kan erbjuda.

Upplysningen

Alla tider och epoker är lite godtyckliga. Upplysningstiden brukar förläggas till 1700-talet, men redan under andra halvan av detta sekel kommer romantiken som en reaktion mot upplysningens förnuftsdyrkan. De olika epokerna infaller också olika i olika länder.

Två typiska upplysningsförfattare är engelsmännen Daniel Defoe (1660-1731) som skrev Robinson Crusoe (Robinson Kruse på svenska) om den skeppsbrutne sjömannen som med sitt förnuft inrättar sig på en obebodd ö, samt Jonathan Swift (1667-1745) som skrev den satiriska Gullivers resor.

Till upplysningstiden hör även de franska författarna Voltaire (1694-1778) med boken Candide och Jean-Jacques Rousseau (1712-1778) som i boken Émile bland annat framför tanken om att människan bör återgå till naturen.