Du som haver barnen kär

Boken handlar om en 8-årig flicka med namnet Sinikka Saari, där hon valde att lämna Finland och åka till Sverige på grund av det finska kriget som startade runt andra världskriget. Under bokens handling berättar hon hur hennes liv hos de tre olika fosterfamiljerna i Sverige såg ut. Samtidigt består handlingen mycket av brevform, tankar och gud.

Boken består av 4 kapitel och varje kapitel dyker det upp nya personer som presenteras genom handlingarna. Inre hos huvudpersonen Sinikka är hon livlig, tjatig pratsam och lite envis. Men för att inte göra sin mamma orolig, försöker den yttre henne vara lugn, trevlig, och vänlig hos fosterfamiljerna. Sinikka har kort hår, mörka ögon, tung ögonlock och en liten näsa, där hon liknar sin far. Sinikka tänker väldigt mycket, där hon samtidigt frågar Gud massor av frågor inom hennes tankar. Sinikka reagerar inte stort och ledsen när det händer något hon tycker är dåligt - flytta från ett fosterfamilj till en annan. Hennes mål är att få åka tillbaka till mamma i Finland. Där hon fick vänta tillåtelse från myndigheten, slut på krig och gå igenom de upplevelse hos de tre fosterfamiljerna.

Handlingen utspelar sig runt andra världskriget i Sverige, Kalmar och utanför Kalmar. Miljön är vanlig, där det beskrivs hur huset sågs ut. Det nämner inte så mycket om miljön under bokens handling, utan mest om tankar. Sinikka berättar handlingen i en kronologiskt ordning som var ungefär 2 år, men tiden hade inte så stort betydelse för boken.

Författaren använder lätta och vardagliga ord, samtidigt väldigt tråkigt när det gäller om beskriva tankar. Författarens stil är neutral men också lite seg, för att handlingen i boken (språket) upprepas om hela tiden och man blir inte intresserad av handlingen (språket).

Jag tycker att boken är extremt långtråkigt och ointressant. Det händer typ ingenting och det upprepas om hela tiden huvudpersonens tankar på varje sida. Jag kan tyvärr inte komma på något jag gillar med boken. Därför skulle jag inte rekommendera boken till någon.
Boken var så neutral att jag inte kunde identifiera mig som huvudpersonen.
Slutet på boken var bra, men det blev som jag hade tänkt, därför ingen överraskning.
Boken lyckades inte påverka eller beröra mig stort och mitt sätt att tänka.
Jag tror att författaren vill säga att man måste bearbeta med sin egen historia för att kunna släppa- eller befria sig från den tiden man blev sårad. Hon vill säga att barn faktiskt känner och tänker mycket mer än en vuxen kan ana sig, eftersom hon själv har varit med om.

Sandra 9A